Egentligen vet jag inte hur ensam jag stått i livet. Alla dessa döda förbipasserande ögonen som stirrar mot oidentifierade mål, och drömmar som krasas sönder och samman med missade vinstchanser på senaste trisslotten, som fladdrar smutsigt och blötlagd genom den isande vinden. Allt minner om ett förlorat hopp i ljusets lockande rop.

Reklamskyltarna blinkar irriterande och förmedlar den önskevärld som oftast tar slut den 1:a varje månad, då sms lånets möjlighet fortsätter hålla konstgjord andning på en dröm som snart är förvisad 2 meter under mark.

Egentligen är ensamheten den mest logiska utgången. För alla försöker få plats i lyckans extremt lilla utrymme, och jävligt många kläms ihjäl innan ingången, och de få som lyckas ta sig in dör av syrebrist. Vi vet detta!..Men vi fortsätter och hoppas...Att kanske JAG en liten ovacker dag får chansen att sitta på den decimeterhöga pallen och blicka ut mot småfolkets patetiska kämpande.

Blicken är det första som dör efter ett släckt hopp.
Tanken är det som förgör, varje levande del i ens kropp.
Fickorna gapar tommma, av alla fördyrande drömmar
längtan efter det fromma, gör att själen den ömmar.

Vi är ensamt övergivna och förpassade till drömmarnas värld, där vi kan med allehanda kemiska tillsatser glömma spegelbilden som projiceras framför oss. Vi är inte ledsna, vi är inte sårade och vi äger inte hat...Vi är bara skenheligt likgiltiga. Vi kommer att finna så länge vi letar efter vår stig, men vi vet ju inte vad som är vår stig i en värld där det mesta är uppdiktat efter givna former. Hur i hela ofridens namn ska vi då kunna hitta den ärlighet som speglar tillbaka till oss själva?

Min ensamhet delas med miljarder andra, och miljarder blickar och drömmarna är oftast helt identiska i en värld där fabriceringen av verkligheten är bilden på det enda vi tror är lycka.

Vi har lång väg kvar än...Jävligt lång väg kvar!