Melissa, din cigarett har nästan brunnit ut.

Du borde gå och lägga dig. Det är sent.

Andra sidan av ditt fönster spolas i neon och regn, och ständigt närvarande är trycket från trafiken på motorvägen inte många hundra meter bort. Motorvägen är en ensam hora, precis som du, med den skillnaden att dess kunder är av stål och glas och betalar i gummi och olja. Inte som du, som använder gummit, som gör det till en del av ditt jobb.

Igår var  herren i den mörkblå kostymen här. Han kommer oftast på torsdagar, och kommer han någon annan dag ringer han alltid innan och frågar, nästan viskande, om det är okej. Du ser honom genom luren, och i ditt huvud är han alltid din lillebror (av någon anledning) som ligger som ett u kring toastolens porslin och hulkar; under ett kallt ljus från obarmhärtiga lysrör, och du tänker varje gång att du vill släcka ljuset, för hans skull vill du släcka ljuset, och han ska inte ens behöva be om det.

Den mörkblå kostymen betalar alltid bra och begär inget av dig du ändå inte skulle ha givit i ett vanligt förhållande (intalar du dig). Han luktar svagt av citron och så är det något strävt därunder, men djupt därunder, så du får gräva innan du känner det.

Annars gräver du helst inte alls.

Den långe och smale, han som har ett ärr som ser ut som ett öga strax till höger ovanför naveln, han är inte lika varsam. Men å andra sidan är det inte hans grej heller, och han betalar bättre, så du får finna dig i det. Och du finner dig. Han har en rakad skalle och säger knappt någonting, utom strax innan det går för honom, då han alltid mumlar något på vad som låter som ett fullständigt utomjordiskt språk.

Du samlar detaljerna, skjuter dem ut i blodet som morfin eller kvicksilver. De har en lugnande, kylande effekt. Och sedan toppar du med din cigarett, röker den in till filtret, ställer ett askfat med en bild ur en sjuttiotalswestern på sängen men missar alltid med flit och askar direkt på täcket.

Sån är du, Melissa.

Det är inte alltid män. Ibland är det kvinnor också. De kommer in i dig, tränger sig på och ska ha plats, men på ett annat sätt. Och de betalar aldrig.

När du tänker på din bror i närheten av någon av dessa kvinnor får du nästan alltid panik, eftersom du känner att du utsatt honom för fara och nu måste skydda honom. Från dem. Från deras blickar, gester, handrörelser, från deras blänkande små knivar mellan de röda, bruna, rosa läpparna.

Du vill inte bli som dem. Vad som än händer vill du inte bli som dem. Men du är rädd att det redan är för sent.

Där du sitter på sängen och ser färgerna krampa i dödsryckningar där de slungas mot rutan, som i ett sista desperat försök att få din uppmärksamhet innan regnet spolar bort dem, där låter du långsamt något gro inom dig. Det gror på ett helt annat sätt än den klibbiga vätskan som sipprar ut mellan dina lår som bitter sav, och det är inget som kommer plötsligt utan har alltid funnits inom dig, som en liten ondskefull blomma som behöver precis rätt mängd näring för att blomma ut och ta över dig.

Kanske började det just den kvällen när du upptäckte din bror i fosterställning runt toalettstolen i den där lägenheten du aldrig mer vill tillbaka till, i en stad som ingen gud rimligtvis kunnat låta sitt ljus lysa över, någonsin. Kanske var det redan där dina ögon fylldes, och kanske var det naturligt att det som droppade över den slitna linoleummattan och slog upp mörka kratrar i den var något mer än tårar. Något annat.

Du röker din cigarett, Melissa, men det är mer av gammal vana. Du kommer förmodligen att röka ännu en cigarett innan du lämnar rummet. Det har du förtjänat. En flicka måste få unna sig.

Det finns en bar i den här delen av stan dit du brukar gå.  Där ser man så dig med lika delar förakt och åtrå. I det vattnet har du lärt dig simma nu; där är varken för varmt eller för kallt, för djupt eller för grunt. Du går dit och ser tvåbeningarna röra sig i ömsom mjuka, flytande, ömsom ryckiga rörelser över golvet. När du går förbi vidgas deras munnar till gapande hål och deras ögon töms på liv.

Det är då du låter det stiga upp, tränga sig fram, leta sig ut ur dina porer, stråla ut från din kropp och skölja över dem, och du tänker absolut inte på honom i den stunden.

När du visar dem varför du heter som du gör.