Månen blåste upp
sig, då kom där en stjärna
vilade på kind

klotrund som pilatesboll
"Du och jag har ingen koll..."

sade hon försagt
- Är platsen ej tillfyllest?
blåste upp sig mer

"Jag har tappat min balans -
kan du se den någonstans...?"

- Sorgsen är din sång
ändå är våren på gång...
vila dig, kära!

"Tusenåra var min färd...
Måne, var den mödan värd?"

Genom hastig tår
längtansfullt betraktade
han den stjärnans mitt

växlade nu färg, blev vit
krympte, växte, stor och röd...

- Skönare din glöd
än min, tröstade Månen
men stjärnan var död