Hon kände honom varje dag när hon såg sig själv i spegeln, vridande och vändande på sig, för att beundra de fina färgerna i blåmärkena han lämnat på hennes nakna kropp. Alla blåmärkena betydde något, se där de små i rad efter hans fingrar, det stora lila efter hans armbåge, risporna efter hans naglar. Hon tyckte om att se hur färgerna skiftade, från gult till grönt, övergång i blått, lila, svart innan det åter tog en svag gul ton och försvann. Då brukade hon ringa honom i vild panik och be om att träffas; hon kunde inte med att vara utan märken. Kärleksmärken kallade hon det. Men märkena var viktiga för henne där hon stod i livet just då.

   För varje märke var ett tecken på att hon levde genom en annan människa. Kanske var det så att hon var en vampyr i den mån hon inte hade något eget liv, hon betydde ingenting om hon inte beskådades ur en annan människas perspektiv. Barn som föds utan vinterskinn har svårt att göra sig betydelsefulla, de tar ingen plats. Kanske för att de vet så väl att de egentligen inte skulle finnas till i den här världen, där man måste vara stark och ta plats. Det borde finnas en ö för de som föds nakna, där de kunde leva ett annat liv, de är ju så ömtåliga inuti.