På jordvägen mellan rött skinande fält av vallmo stötte du höften mot min. Och jag pratade med nogrannt valda ord som jag fogade till prydliga meningar. Våra minsta fingrar nuddade varandra, du tog om min hand och jag lät dig medan jag kikade på dig. Du hade ett hår som låg tvärt över ögonbrynen och när du släppte mig så sackade jag en smula efter dig för att jag ville titta. Jag såg att din stjärt rörde sig med jeanstyget på så vis att jag inget i övrigt kunde önska.

Jag vet att om du kunde hade du applåderat åt min förmåga att göra upp eld. Det fanns några torra grenar vid havet och ingen av de andra männen verkade vilja, som att de kalla vindarna inte bekom dem, men jag såg att du frös. Efter att elden hade tagit sig och jag förstod att någon av de andra klarade av att fylla på med småpinnar, ägnade jag mig åt dig. Också jag frös och jag tog av mig jackan, bredde ut den under mig, och du satte dig bredvid. Du höll knäna ihop och fingrade med min jacka, jag stirrade i elden, du provade att titta på mig. Du reste på dig och gick iväg mot vassen, signalerade med ett slags tysta ögon att du ville ha mig med. Jag klev upp, men i vassen stod jag mest och frös, sa något om havets lukt.

I baksätet på bilen som tog oss därifrån berättade jag med munnen mot din höft att jag var en alkoholist och att det var därför jag inte ville ha av vinet du sträckte fram. Du tittade ut, din jeansjacka frasade när du vred dig bort och du kommenterade det svärtade landskapet, medan du samtidigt skrattade med den som körde