Snö som välsignelse

Jag har hoppat i en snöhög.

eller hoppat kanske är fel ord...
Och det kanske var ett snöhav snarare än hög, men det lättade

Vi gick i den, jag och en vän. Såg den gnistrande snön i eftermiddagssolen och kunde inte motstå.

Precis som små barn.

jag sjönk ner till midjan och fick bli dragen upp.

Det gjorde mig inget, jag släppte kontrollen.
Den som evigt härskar och håller hårt om min själ.

Snön smälte bort lite av min nedstämdhet,
vinden lekte i min nacke och fick mig att rysa.
solen värmde mitt hår och ljudet av ett inkommande tåg var inte längre lika hårt. det flöt med och tog mina skuld känslor med sig.

Nästan som om du skickade en öm smekning in i min själ. Du älskling som jag saknar så fruktansvärt mycket

dag ut och dag in.

Jag har vaggat ett underbart barn till söms, och mitt otåliga humör somnade med henne. Föll ner i dröm samtidigt som den lilla varelsen och återvände inte igen. Det mesta försvann i ett vårrus.

Hon höll min hand
hårt, hårt.
Och jag lovade vid alla gudar att aldrig lämna henne, aldrig svika.

Aldrig.

Den natten drömde jag om barn, dom där söta som har mina ögon och mina drag.
Dom som i framtiden kommer lyfta upp mig, få mig att sväva.

Jag vandrade en lång väg genom att vandra i snöhögar i eftermiddagssolen.