när jag står i badrummet morgonen därpå gråter jag. ser på mig själv i spegeln. han påpekade igår att jag såg blek ut, vet inte om det är min verkliga hudfärg som träder fram i oktobermånad eller om jag är trött. visserligen sover jag dåligt när vi delar säng, men det vill jag inte erkänna. inte egentligen.

men han ringer mig kvart över sju, gråter efter tröst. allt är som vanligt med andra ord. han vill att jag ska trösta honom för att han inte älskar mig längre. smeka hans kind, hålla hans hand samtidigt som han detaljerat berättar om försvunna känslor. biter mig i armen när han påminner mig, försöker förstå vad i helvete jag håller på med.

det är tyst när jag klär av mig. han betraktar mig stilla, kan inte urskilja hans blickar längre. vet inte om han vill knulla eller om han är arg. det går verkligen inte att avgöra. men han vänder sig mot den där jävla tapeten, muttrar något om en god natts sömn och sluter ögonen. lämnar mig vaken i ytterligare tre timmar och fyrtio minuter. väser åt honom att hålla käften, varje gång som hans snarkningar tar nya krafter, men egentligen vill jag bara gråta. hur fan kan han sova nu? hur i helvete kan han bara somna ifrån mig sådär?

jag lade mig ner för att dö vid hans sida samma vårdag som han berättade om fjärilarna i magen. vi befann oss på parkeringen utanför mitt jobb när han placerade sin högra tumme emellan mina läppar. och hur lycklig jag kände mig. men nu ser jag på honom i mörkret. hans högra hand är sig lik, likväl äcklas jag av den. men jag älskar honom så fruktansvärt mycket de stunder som jag inte hatar honom. så snälla, låt mig bara hålla din hand ännu en gång, men berätta ingenting om hur det verkligen känns.