jag ringer dig tre år senare från ett badrumsgolv på manhattan. du förstår direkt, genom mina okontrollerade inandningar att det är jag. du säger, "älskade julia, varför gör du så här mot dig själv? du behöver inte mig."

men den enda lösningen var att lägga sig ner framför dina fötter och gråta. jag låg på parkettgolvet i min första egna lägenhet och skrek ut alla år av isolerad ensamhet som du utsatte mig för. det slutar med att du knullar mig. förnedring.

jag somnar i fosterställning. du sitter kvar vid min sängkant när jag vaknar, säger att jag är vackrare nu. varför säger du ens så? du vet att jag blev sjuk för att du lämnade mig för någon annan. du vet att jag inte klarade av att leva längre när du sa att sjukdomen var mitt eget fel. pappa grät när mamma tejpade ihop min arm.

du tar min hand och jag slutar att leva igen. blodkärlen i mina ögon brister så fort du ser på mig. för hur jag har byggt upp dig till en ouppnåelig gud i mitt inre, i din frånvaro. vill säga att jag älskar dig, men jag vet att jag ljuger för mig själv. jag blev bara aldrig riktigt känslomässigt återställd efter anorexin.

och du säger "julia, du har alltid velat det omöjliga. när vi var tillsammans, när jag lämnade dig, när du var sjuk, när du skrev ut dig själv från sjukhuset, när du blev frisk på egen hand, när du flyttade till new york. du har aldrig följt det rimliga. det är inte rimligt att du fortfarande vill ha mig, och det vet du själv. allt som inte går, vill du ska ske."

så jag ser mig själv i spegeln när du gått. jag är tillbaka där jag började. med din säd rinnandes längs med mina innanlår. tar fyra sleep aid-tabletter, sen somnar jag om. ensam och nyinflyttad.