vi stod på bron med våra cyklar i händerna, såg hur blixtrar slog mot solen. jag trodde aldrig att jag skulle komma så här långt. drömutbildning, egen lägenhet, omtyckt och allt. men du valde bort mig. jag var allt du aldrig någonsin velat ha.

jag kanske är lycklig nu, jag vet bara inte om det själv.

du grät första gången jag sa att jag älskade dig, du hade kommit hem till mig för att göra slut. på något sätt förstod jag varför.

sista natten tillsammans, någonsin. jag gråter, du gråter inte. ber dig hålla om mig. nej. det blir mörkt. jag vaknar när du talar i sömnen. din hand på mitt bröst, jag håller den hårt medan hjärtat skälver. det känns outhärdligt, som om jag förlorar allt jag äger och har.

önskar bara att du hade tagit mitt ansikte i dina händer
låtit mig veta, det går kanske över
till slut

för jag förlorade kärleken utan att ens få veta varför. lägger mig ned, låter tiden förstöra allt det som ännu inte hänt. du ringde inte idag heller och vi båda gråter i åtskilda sängar inatt för att du har bestämt att jag aldrig ska få känna din kropp intill min igen.

det tar fem veckor innan vi ses igen. du har precis knullat en ny indietjej med lugg, ser på mig med skam i blicken. när du går gråter jag tunga salta tårar.

jag står i en folkmassa med åtta öl i blodet. alla påminner mig om dig men ingen är som du. hur klarar du dessa situationer? saknar du mig aldrig, var är du ikväll?

vill så gärna ringa dig nu
du sa att du funderat på att höra av dig
men det kändes aldrig så

såg dig senast i fredags, vet inte om du såg mig men du såg inte på mig. jag var vacker i rött läppstift och nytvättat hår. jag vet att jag har det bra men ingenting känns lika viktigt längre. det har gått så pass lång tid nu att jag vet att denna känslan är kronisk och du svarade aldrig på mitt meddelande för någon månad sen.

jag har gråtit mig igenom en ett år lång roman,
den har handlat om oss