min kropp har förlåtit mig nu
för alla de gånger som jag skar den itu
och för att jag förstörde allt jag som hade, efter månader av svält

men jag förlät aldrig dig,
jag gjorde verkligen aldrig det

för hur du låg vid hennes sida,
samtidigt som jag hysteriskt gråtande,
gick genom milslånga sjukhuskorridorer

så att du låtsas vara min bästa vän nu, tre år senare
får mig att vilja visa dig fotot från min födelsedag 2010
hur undernärd jag var och hur jag grät av panikångest
när mamma, sjungande, kom bärandes på en tårta i händerna

jag vill visa dig hur jag satt på min sängkant
i mitten av oktober samma år, med hela mitt knä täckt av blod
hur sjukhuspersonalen höll samman mina händer
när jag föll mot det gröna plastgolvet

och jag vill berätta för dig att min psykolog försökte få mig att hoppa av skolan
slutenvården är din enda räddning julia, precis så sa hon
för hur vagt jag log, mot släktingar på min studentmottagning

jag vill visa dig en bild som pappa tog på julaftonsmorgon
hur jag kritvit i ansiktet, stirrar ner i min grötskål
försökte lova mig själv att inte gråta innan kalle anka hade börjat
men nej, det gick inte

för jag älskade dig
jag spyr på hur ont det gjorde att älska dig
och du skrev, förlåt mig
men hur skulle jag kunna förlåta?

det finns ingenting
som kan ta tillbaka det som du gjorde
ingenting, och det vet du