Jag vill lyssna på Timbuktu och Promoe på högsta volym,
sitta i gräset med kall öl och kalla cider. Skratta högt och
rakt ut av ren lycka, umgås med de som gör mig gladast.
Jag vill köra bil med nedfällt tak och sjunga med högt, högt
i musiken fastän jag är tondöv. Jag vill ha picknick i
stadsparken, jag vill äta lunch på älskade Café Viskan varje
dag, där man alltid lyckas träffa hela stan, allt från älskade
vänner till pinsamma fyllehångel. Jag vill sitta på bryggan
bakom Grand och prata om kärlek, vänskap, om livet. Jag
vill ha solen i ögonen och konstant bubblande lycka i
magen. Jag vill ha klarblå himmel, jag vill att fåglarna
flyttar hem
igen.

Jag vill bila ner genom Europa, jag vill stå längst upp på
Scandlines, känna vinden i håret, känna hjärtat slå dubbla
slag. Jag vill äta glass på tyska bensinmackar, shoppa i
München, fota vackra byggnader, åka i 180km/h på
Autobahn och byta från mjukisbyxor till kjol på rastplatsen
för att det är hundra grader ute. Jag vill känna så het asfalt
mot bara fötter så jag måste hoppa på stället för att inte
bränna mig.

Jag vill tillbaka till min älskade grusplan, till mitt hem, till
mitt hjärta. Jag vill bara så gärna hålla i mina älsklingar,
mina fina rack och springa runt på gruset tills hjärtat
hoppar ut ur kroppen. Gud vad jag vill, behöver,
spela tennis.

Jag orkar inte sakna mer,
jag orkar inte sakna hålen i mig själv mer.