Faller hejdlöst ned för stupet,
med flit.
Den skönaste delen är ju den
då inget tar emot.

Samtidigt förlamar det insidan
och river sönder utsidan.
Så jag plåstrar om huden
för att dämpa saknaden.

Men ångesten är som lava,
bubblar inombords i väntan på
att explodera.

Mentalt sitter man fast i kvicksand
lyckas aldrig komma loss på riktigt.
En slags väntan på att bli
levande begravd.

Kanske måste allting en gång dö,
för att kunna börja om på nytt.