Saknar styrka, faller handlöst mot ett tomt ordrum.

Du skriker ord som jag inte förstår, jag är döv för dina plågord.

Du sparkar på mig där jag ligger och undrar varför...

Jag säger inte mycket även om jag är större än dig...

Du slår mig tills du gråter blod.

Du faller ner och jag tar emot dig med min sista styrka.

Jag håller dig i min famn tills tårarna blir till ett hav.

Du svävar sakta upp till himlen medans jag drunkar ner' dina tårar

Jag förkänar inte att hamna någonstans.

Jag har inget val, jag är dömd att vara hatad på jorden.

Innan vattnet som blev till blod sluter sig runt mina ögon ser jag en sista gång på dig.

Ditt vackra leende som tänder tusen ljus.

Dina ögon som fångar ögonblicket.

Ditt hår som svävar likt ängelns vingslag.

Jag tänker tillbaka till den tiden då du sa att du älskade mig...

Men du visste inte vad kärlek vad då , utnytjade jag dig?

Jag läste dig som en öppen bok då, det gör jag än idag...

Är det för jag förstår och ser ditt riktiga jag som du hatar min kärlek?