Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

8 dikter

 

kartongkistor, 

bortglömdheten är benvit, kramandes jord

flocken försvinner in i det synliga

men du är bakom dem, kullerstenarna

håller upp din längd, inuti skelettet

sjunger det mjuka

 

sprickor i leran, ansiktet

ryttarna följer dig, ut ur fabriken

tar omklädningsrummen med sig

 

nakna vackra män

med erektionen inmonterad

i andra mäns kristendom

tar på sig själva, genom natten

snubblar neonet

 

chefens rum breder ut sig

avdelningarna rivs

låntagarna, böjda över

skrattet

vi är förlängningar, hopknutna lakan

ner mot gräset

 

fängelsefönstren på hall

lyser som gula utslagna tänder

på en skolgård

 

åttiotalet, den sista utopiska fantasin

de landar på den nedlagda flottiljen

blommor tröstar sjukdomen

döden tröstar, fåglarna drar upp igen

 

leker längre in i staden nu

asfaltskogens högsta papperskorg

spänner sig över den näst längsta

åter blod

levrat på knän

 

bilarna styr vatten in i kylsystemet

de som sitter i plåtskölden

nås inte av att luften

blir ett mörkt finkornigt stoft som

stiger upp

rör sig över gatorna

som främmande människor




Fri vers av Christer Eriksson
Läst 1447 gånger och applåderad av 29 personer
Utvald text
Publicerad 2010-03-18 23:25



Bookmark and Share


  Chips
Väldigt förtjänad förstasidetext.

Både poesi och smärta. men skönhet också.
2010-07-08

  Anna Frölander
De här åtta dikterna svävar, trots ett antal tunga bilder så upplever jag texten som lätt. Den rör sig lite ovanför, speglar det som rör sig där under, små och stora rörelser. Först när jag läste så ville jag koppla dessa dikter till din förra dikt men nu, dagar senare, så känner jag det inte så längre. Språket du använder här är mer fragmentariskt, mer rörligt. Kanske även mjukare.
Tycker om det här, tänker texterna som en allvarsam lek (sättet du skrivit detta på) med ett öppet slut som låter mig dra mina egna slutsatser: ”främmande människor” är det något skrämmande eller något som betyder spänning, något bra…
Första dikten är otroligt direkt och skulle kunna stå helt för sig själv:

"kartongkistor,
bortglömdheten är benvit, kramandes jord
flocken försvinner in i det synliga
men du är bakom dem, kullerstenarna
håller upp din längd, inuti skelettet
sjunger det mjuka"
2010-03-25

  Gunnar Odhner
Svår sista strof, som kanske kan kopplas till miljöförstöring? Annars hänger jag med i flyktförsöken och tomheten.
Ett ärligt mörker i poesiform. Fint skrivet!
2010-03-20

    Melona
Jaa, jag ser att jag visst inte kan stava till skelettet, lite roligt ändå.
2010-03-19

    Melona
Konsten, att skriva poesi som förändrar. Eller kanske mer, att låta den göra det. Jag funderar faktiskt ibland, över din poesi. Om dödens rum, hur ofta du tecknar den - mitt i livet. Som att din poesi bär det vita döda skelettetet som en särkild ryggrad, och så kommer dessa 8 dikter.

Och du skriver om döden igen. Varför, tänker jag, för att du behöver det, svarar jag tyst mig själv då.
Varför behöver vi påminnas om döden. För livet.
Jag vet inte, det är för sent att svara just nu. Men du öppnar stort, framtidsscenario. Den stora masugnen är vidöppen, vi recyklar och förbränner. Stoff. "Bortglömdheten" - ett sånt starkt ord, att den är vit och kramar jorden, som att den har egna händer, som håller fast i något... Dina ord gör det, håller fast mig.
Du har skrivit något som känns och som gör att jag vill stanna kvar här i orden. Finnas i rummen som de bygger. Bildrikt och filmiskt, som alltid när du skriver. Tack. Jag har inget som helst kreativt att skriva, men Tack!
2010-03-18

  Daniel_78 VIP
chefens rum
tar omklädningsrummen med sig
och de gula vita tänderna på skolgården

det känns som det är något som sprider ut sig
flarn, doft som ost från kylskåp.

tack för denna poesi innan mörkret.
2010-03-18
  > Nästa text
< Föregående

Christer Eriksson
Christer Eriksson