Vi vaktar grindar
av begjuten oro
som kastar aftonskuggor matta
över vandringsgruset

Och våra nycklar har förgått i djupet
När vintereken vacklar trött mot ljuset

Våra testar brinner
medan tiden svalnar
och lystnaden sig sträcker
genom urverksbruset

Och vi är facklor för vårt eget öga
När vi gör skuggor av vårt eget kött

Vi är glödens blanka spegel
i ett aftondunklat lövverk
Där ekens tårar nu med öppna händer
sträcker sorgens svarta band

Han har förlorat
vad han trott var givet
När vi har brunnit klart
står han där ensam kvar
med odödligheten