Inga andra är på tåget
som skär genom vinterlandskapet
på räls av stål.

Himlens
dimma och dis är en kupol
eller en tjock duk utan hål
som sänker sig så djupt att
den blir ett med åkrar av snö
där maskrosen spred sitt frö
förra våren
och de andra åren.

Utanför fönstret
är det bleka återskenet
vitare än elfenbenet,
bländande i sin
renhet.
Inte alls som jag.

Hon stal min dygd
från mig.

Hennes andedräkt mot min hy
gav liv åt en känsla som var ny,
glödande,
förödande.

Hennes sätt att komma och gå
som om hon ägde mig
gjorde att känslor,
främmande för mig, väcktes
och först när de släcktes
år efter att hon gått,
utan att komma tillbaka,
så insåg jag
att någon hade bytt ut mitt hjärta
mot ett som inte kan känna smärta.

Ensam i kupén.
Kan inte låta bli att undra
vart de tog vägen,
de där gula maskrosorna.