Efter trettiotre år märkte mannen att boken var färdig. Hur än han vanemässigt drog i varenda lös vinkel, lät sig rummet inte längre rubbas. Tornet stod här och skrattade i hela sin trekantighet. Trapporna hade hittat sin gemensamma dröm. Nu stirrade mannen på sin blick. Den måste ha åldrats, men han märkte det inte. Hon blickade tillbaka på honom. Hur var det möjligt att hon skrivit hans liv?! Hennes allvarliga glädje hade äntligen stannat tiden. Historien hade upphört mitt i. Han skulle aldrig hinna bli författaren till hennes. Och nu hade de mötts. Så vad skulle de hitta på nu?