Solicia, du står och stryker mot stövelns spets
iakttar hur det italienska
icke var ett rike
förrän sent i förrförra århundradet
när småningom härföraren
Mussolini växte upp
från Milano ner
över brokiga grupper
rött, grönt och vitt
som blandades ihop
till brunsvart
men ändå behöll totalt egen nyans
spökandes ingen annanstans

i liberal elitism
med fascinerande fredligt våld
på artificiellt himlapäll
skapades vårt språk
den så kallade
italienskan
genom gudomliga komedier
inom operor
av oss, poeterna
som i universaliserande skönsinne stjärnkikade
över varenda en
av våra dialekter
som smälte
och skärptes
och krusidullerades
till förvillande elasticitet
hybriden samman

men i sin
sicilianska form skulle lika gott
kunnat vara grekisk
mark, kultur
eller fransk
monark, koloni
far numera kommissarie Montalbano
omkring på din
ö, soliga sirén
och ser dina mysterier rätt in
i cirkelns zenit,
de slutna sällskapens vidöppna amfiteater
Marinetti-intrasslad
Mussolini-utstyrd
medan cirkusfiguren i själva verket
menade allvar med minsta gest