Ibland kan det vara skönt

att gömma sig bakom sminket.

Teatern som flyter i mitt blodomlopp.

Skymma undan obehaget, skaka om i verkligheten.
För ja, den kräver omskakning då och då.

Och just nu klumpar de ihop sig i halsen, orden som vill komma upp.

Ordspyorna som jag vill kasta på honom.
När han inte bryr sig.

Inte hör av sig.

det är då jag drar fram sminket, penslar på ett extra lager och ler mot mig själv i spegeln.

"ge inte upp" beordrar jag mig själv, men innerst inne vet jag att jag kanske inte räcker till.

Teatern bubblar upp och ger mig hjärnblödningar, lagrar sig i mina mörkaste filer.
Läggs djupt in i min hårddisk.

För ont gör det.

Men alla uppmanar mig att le, att gömma undan problemen, hotar med avslut.
När jag väl ändrar på mig och drar för drapperiet och kastar undan det onda så duger inte det heller.

Kanske är det jag

som måste hota, ställa krav.

Men spegelbilden viker sig vid tanken

och jag blir så liten, så liten.

Kräks upp dom ord jag skulle säga dig.

Och jag ger upp...

Den eviga striden