Det var aldrig skimrande
eller rosenrött
Det var aldrig sprudlande
eller lätta steg i solsken
Det var aldrig fågelkvitter
eller trolska ögonblick

Det var mörkt och dystert
Det var natt med gömda stjärnor
Det var förståelse och medlidande
Det var hjärtskärande trygghet
Det var en ensam ros i snön
Men fan vad det var vackert

Aldrig har underkastelse varit så befriande
Aldrig har ett leende varit så efterlängtat
Aldrig har en närhet varit så rörande
Som med dig

Nu korsas våra vägar på andras premisser
Det sker mot vår vilja
Det vet både du och jag
Våra möten lämnar en eftersmak inom mig
En smak av bitterhet
av förlust och saknad
av sargad värdighet
av fatal längtan
av frustration och stolthet
av nedbrunnen dyrkan

Jag vill krypa in i ditt skal ännu en gång
Jag vill gömma mig i våra skuggor igen
Jag vill ha tillbaka alla triviala ting
som aldrig var
eller kunde bli
triviala
med dig

För aldrig har någon varit vackrare
än vad du är i mina ögon