haha, ja jag vet inte vad jag skriver egentligen. och egentligen ska inte det här vara en dikt man skriver, det ska vara en sån man skriker. mitt skratt och de tysta husensJag dansade genom de svartklädda gatorna omfamnade månen, skrek -Jag är inte mörkrädd!
De ensamma gränderna svarade -men din mamma är det.
Och jag visste ju att det var sanningen. Så jag gjorde mina piruetter sansat kramade knogjärnet i fikan.
Men de tysta husen såg mig skratta i hemlighet.
För du vet och jag vet att ingen är bättre vän med mörkret än jag.
Och ingen känner den sovande staden så väl.
Som mina stadiga fötter som dansar hem genom hela natten. Min mun som viskar i mammas öra
viskar - hemma nu. mörket åt inte upp mig inatt heller. Hon muttrar något, vänder ryggen mot mig som i sömnen.
Jag vänder mig för att gå skrattar mycket tyst. tycker mig höra ekot studsa mellan de tysta husens väggar.
Fri vers
av
HerrGlad
Läst 396 gånger och applåderad av 1 personer Publicerad 2010-03-28 21:22
|
Nästa text
Föregående HerrGlad |