jag hatar mig själv
för att jag växt ifrån
dina samtal

och för hur jag
lärt mig att förtränga
min saknad
av en
fadersfigur

och varje gång
jag tänker på
det ramlar jag
samman.

stjärnorna föll
aldrig riktigt över oss
och på vägen
förlorade vi
varandra.

dina varma
famnar om
kvällarna
och de försvunna
sagorna
som aldrig kom
till.

och jag hatar
mig själv
för dina varma
och onyktra samtal

för de känns så
kalla hos mig

och jag ryser av
din raspiga röst
efter för många
öl.

men ikväll
känns det som
att stjärnorna
är för långt
borta
för att vi ska
kunna nå
varandra igen


och det känns
förjävligt.

för jag saknar dig så
men det känns inte
ens meningsfullt
att säga att jag
älskar dig ändå

för vi har förlorat
varandra
och jag hatar
mig själv för att jag
blivit lika vilsen
som dig.