du brukade smeka mig över ryggen
och säga att du älskade mig mest
till månen fram och tillbaka.
sån kärlek är ändlös tänkte jag.
för månen finns i rymden
och rymden har inget slut.
men det hade vi.

jag grät alltid på tåget hem
och såg dig i tankarna
med andra.
För jag tyckte aldrig
jag var god nog för dig.

Jag ljög mig själv full av lögner
och det mesta mellan oss
var bara skit.
Men det var vi.

Distansen skar aldrig sönder oss
Det var du som slet dig fri.
Struntade i mig
och lät livet som jag varit,
passera förbi.
för du sa ju att jag var ditt liv.

Och det försvann på en dag.

Nu ringer du säkert henne likadant,
får henne att falla ned sig i dig.
Och du låter distansen ge dig fritt rum.
du lät din ryggtavla viska;
jag ringer när du kommit hem från Kreta.

Men Kreta gjorde mig klok.
jag träffade honom vid baren,
där jag lämnat mina minnen av dig
och han undrade aldrig
utan smekte mig på armen
morgonen därpå
och hånglade upp mig mot väggen

och du var svinet
och jag var bara kåt.