Det finns så många trasiga människor här.
I trasiga skor.
Och de säger att den här stan är vacker.
Smutsiga perronger med fylla som förnamn.

Ja, älskling.
Vi har också skrikit oss hes till förnamnet.
och älskat oss till efternamnet.

Mitt i den här trasiga staden
Stockholm,
går jag med min tomma resväska
och undrar när vi ska dingla med fötterna
över kajkanten och funderar hur jag
någonsin, ska kunna placera
detta som mitt hem på min tunga.
Utan dig.

Du skriver att du inte kan prata
för att du är sjuk.
känner hur du vill att sympatin
ska ramla över dig.
men vem haglade sympati över mig
då mina tonårsväggar
såg mitt hjärta brista.
Tusen gånger om.

Du vågade knappt se mig i ögonen
och jag ville kalla dig fager
men egentligen
ville jag bara ta ett steg närmre
och dra mina fingrar igenom ditt hår
och säga
"kärlek varar inte för evigt.
men vi var mer än så"

Chanslös bakom en skärm
bröt du mig itu.
Och jag vek mig dubbel mot
mammas famn
och skrek att ingenting längre
betydde något.

Och samma känsla infinner sig just
när jag med min resväska
vandrar tankespridd
genom Stockholms trasiga fasad.

Precis som jag..