Jag önskar att människor kunde sluta säga ditt namn, hur oskyldigt det än är. Jag önskar att allt det där fina ville raderas och smulas sönder till stoft. Sväva bort med vinden mot intet. Kanske så skulle det vara till mer skada än nytta men bara det ändras. Det inom mig måste ändras, förnyas, skifta skepnad. Taggtråden som kramar om mina vitala organ likt en passionerad älskare måste lossa på sitt grepp, innan jag förblöder, långsamt med varje andetag, inifrån. Jag kvider av smärta, av saknad, av längtan, av hunger. Hungrande sitter jag vid något som verkar vara mitt hjärtas grav och stirrar på en punkt. En punkt som aldrig kommer att bli något mer än just en punkt. Längtan efter din silhuett, som avtecknar sig mot gryningen, kväver varje uns av självrespekt. Att ens känna begär efter en så minimal sak så intill det vansinniga får min hud att krusa sig. Vågor av obehag strömmar igenom varenda cell, täpper till alla kryphål av förnuft och lämnar efter sig ett skrik, lika hest och ansträngt som ett förlorat minne.

Jag frustar till i något som ska likna ett skratt. Varför skulle just du av alla människor på denna jord väcka mitt medvetande till liv? Är det för att just du går så melodiskt vackert? För att ditt leende gnistrar till som en döende stjärna en vinternatt? Med darrande händer och bruten livsglädje kravlar jag mig fram under stjärnhimlen, trevar efter glimten av skönhet. Att se ditt leende är som att få känna solen smeka över ansiktet för första gången efter år av mörker och kyla.

Mina ögon vidgas av ren förvåning och jag har tillräckligt mycket vett kvar i kroppen för att rodna. Det finns ingen vettig förklaring eller godtagbar ursäkt till varför dessa ord rusar genom mitt blod och får liv via pennan jag håller i min hand. Jag är bara ännu en dåre bland miljoner dårar som klänger sig fast vid en förlorad tid, en förlorad magi, en förlorad kärlek.
Kärlek. Ordet smakar främmande i munnen och jag smackar irriterat med tungan, likt en gumma som fått fel storlek på sina beställda löständer. Kärlek. Jag känner ett sting av värme någonstans vid hjärtat när jag tänker på fenomenet som fängslat mänskligheten. Kärleken som existerade före allt annat. Som kom före allt det där unkna och nedbrytande. Kärleken som var ren, spirande och ja, näst intill elektrisk. Skulle jag någon gång våga mig på att måla ett porträtt av kärleken skulle jag genast börja forma dig för min inre syn. Jag skulle skala bort allt uppenbart. Jag skulle måla en blek fullmåne som bryter sig genom den lätta dimman. Himlen skulle vara svart men omfamnad av en djupblå slöja. Stjärnorna skulle tindra som juvelbesatta eldflugor. Regnet som fallit skulle sitta kvar på grässtråna likt darrande silverpärlor och mitt i allt detta sköra och ljuva skulle du sitta. Din vackra silhuett med håret på ända och ditt leende som inte syns, men som ändå inte behöver synas för att få allt annat att blekna i jämförelse.

Jag vill blinka bort tårar men det faller inga tårar längre. Innan föll mina tårar lika stilla som regnet föll på våra skinnjackor den natten vi gick, tysta tillsammans, sida vid sida. Jag minns regnet som smattrade mot ditt stängda fönster då vi satt, tysta tillsammans, sida vid sida. Det är liknande tårar som faller lika hårt och skoningslöst inom mig nu. Vredens tårar. Bitterhetens tårar.
Jag kände mig ensam innan jag mötte dig. Jag kände mig ensam när vår tid var kommen och adjö var det enda som fanns kvar. Men aldrig har jag känt mig så ensam som när vi satt där med tystnaden, sida vid sida, och med dina läppar tryckta mot min panna. Jag har aldrig känt mig så vilsen och övergiven som jag gjorde när dina läppar sakta smekte mina ögonlock, kittlade min ögonfransar och snuddade lätt vid min nästipp. Aldrig har tomheten värkt så starkt i varje millimeter av min kropp som när jag värjde för din kyss för att istället borra mig ner i din halsgrop och dra in din doft medans du varsamt smekte mitt hår. Det var ett unikt ögonblick. Fast jag visste att jag aldrig skulle få samma chans igen, kände jag ingen ånger. Jag visste att det var den kalla handen som skulle rädda mig.

För det finns en röst inom mig som säger att jag är värd mer än engångsföreteelser. Att det finns någon minst lika vacker men som också är ämnad för mig och endast mig. Rösten skriker så öronen börjar bulta, att jag inte behöver gå på samma stig med samma snår av smärta, gång på gång. Att den som ska få mina steg att alltid bära finns där med en öppen famn som utstrålar längtan. Längtan efter just mig. Du är inte den personen. Det har du aldrig varit. Jag önskar bara att du inte hade varit så mycket av motsatsen. Jag önskar att en del av dig hade varit rätt.