Hon springer med ångest i hårt knuten hand
Barfotablodig på skärande skare
Lockarna fastnar i utsträckta grenar
Från frostträd som vill henne fånga

Ulven i blötpälsvarm lukt stormar fram
Smäller de tusentands käftarna samman
I takt med hans kraftfullt allt snabbare språng
Mot en ännu pulserande föda

Med klöslängtan river han djupaste spår
I den månbelyst speglande isen
Hans hungrande andedräkt ryker omkring
Tätt bakom flyende hårsvall

Så öppnar sig himmel och grav i ett slag
Det sjunger ur isgolv en spröd sorgesång
Då onan till välkomst nu öppnar sin famn
Och flickan hon faller däri

Den plötsliga iskylan håller så hårt
I tunnblek försvagad och bräcklig gestalt 
Båd armar och ben drar nu sjögräset ner
Mot mörkret där intet kan leva

På isen står dreglande vargskuggan kvar
Han vädrar och frustar av ilsket begär
Sitt villebråd har han förlorat för gott

Ty flickan har drunknat i tjärnen