Illouice hade skapat ett dubbelt mysterium åt detektiven. Hon hade låtit två spöken göra entré på Gnistros kontor med varsin historia. Bägge kretsade kring den unga kvinnan som rymt från Grembo. Om Grembo var en strippklubb eller ett forskningsinstitut hade Gnistro inte fått klart för sig. Redan på den punkten skiljde sig pojkvännens och pappans versioner åt. Kanske visste ingen av dem vad flickvännen respektive dottern egentligen jobbade med. Illouice föreställde sig gärna bägge rollerna, seriös forskare på eftermiddagarna och glädjeflicka under nätterna. Det skulle bli spännande att ikläda sig den kvinnan. Särskilt som hon aldrig band upp hela sitt liv på vad hon än valde - Illouice levde i fullaste konstnärliga frihet. Ett helt slott i bagaget ägde hon, som skrymsle efter skrymsle såldes ut. Somliga salar låg i ruiner, medan andra påminde om moderna hotellrum. Det fanns fortfarande gott om gamla irrande själar som sökte material, vars nyvunna tomhet ville ha gardiner och mera sten på benen. Vid det här laget borde detektiven vara mer än måttligt nyfiken på vem den förrymda kvinnan kunde vara.

Och mycket riktigt, samma kväll for Gnistro på sin lilla motorcykel ut till Grembo för att kolla klubben. Illouice hade redan omgrupperat scenen. Det hela utspelade sig inte längre i Torino - nu spelade hon på Napoli, Italiens tredje största stad. Det var dit som detektiven körde, mitt in bland det groteskt bullersamma. Outhärdligheten dämpades här och var skönt, av smakfulla pizzerior och läckra lyktor, nakna lår på innergårdarna. Där kunde Louis Prima gapa med galnaste intensitet, tuta i trumpeten utan att det kändes som trafikstockning. Blodet skjöd varierande rytmiskt, till skillnad från pulsen på lejonparten av postmoderna utbudet. Här blev det sällan kortslutning på samma sätt. Ett par mil söderut, i den lilla badorten Sorrento, där låg Gnistros kontor. Kontoret var en gammal välparkerad husvagn från 80-talet. Den drog han ingalunda med sig, för folk strömmade ändå i horder till just denna kust. Gnistro hade ju redan fått två oroliga uppdragsgivare på samma dag. Pappan hade visserligen ett sommarhus på Capri, ön som höjde sina sägner ur havet utanför Sorrento. Gnistro hade övervägt att göra om husvagnen till båt, men hade ingen aning om hur man gjorde. Den försvunna flickans pojkvän däremot, Adriano, han hade sagt sig leva i Napoli, på gångavstånd från Grembo. När nu Gnistro knattrade in mot det halvhemliga stället hördes inga mysteriösa ackord, bara glad rock'n'roll med Adriano Celentano. Som en ödets lustiga ironi - ett uttryck som Gnistro föraktade. Ciao, Ragazzi, Ciao! pumpade saligt från radion bakom ett bakgårdsfönster.

Gnistro låste fast motorhojen i ett blomstrande buskage, i brist på lediga lyktstolpar. Relativt lyckliga stönanden kunde urskiljas under den brötiga ljudkulissen. Runt hörnet mot nattklubbens framsida befarade Gnistro att låten skulle förbytas i en virvelvind av ivriga klirranden och varma konversationer. Men där öppnade sig inte ens någon gård med parasollprydda serveringsbord. Där fanns bara en mörkgul fasad med en brun dörr. Att kalla den för port vore att ta i. Knappar med porttelefon saknades helt. Ingen markis och inga skyltar omgärdade dörren. Inte ens en dörrvakt syntes till. Förmodligen fanns en kamera monterad någonstans. Så det var bara att spela på som om ärendet var äkta, vilket det ju på sitt sätt också var. Gnistro klev närmare och blev varse en av världens minsta metallbrickor. Nu kom förstoringsglaset till pass för första gången i detektivens karriär. De tätt sammanpressade snirklingarna löd: Grembo Institut för Forskning kring Inkarnerande Fenomens Omvandling (GIFIFO). Gnistro knackade på. Inget hände. Han kände på handtaget. Dörren öppnade sig. Detektiven klev in i mörkret. Det började direkt med en trappa. Stegen ledde upp mot en liten ljusglugg, den intensivaste Gnistro sett på många år. En kyrkklocka dånade likt en avlägsen orkester. Då och då försvann gluggen, men lös snart åter. Illouice blinkade till och skrattade högt för sig själv.