Att få gå i skogen
på obanade stigar
det är en glädje
och att få känna att skogen lever
den måste den ju göra
för den doftar ju så friskt och gott...

Visst gör den det jag ser ju nya skott!

Och de ljusaste gröna har granen
så skirt ljusa och lena och mjuka.

Jag lutar mig mot granen och känner
med kinden, inget sticksigt alls...

Jag vet ingenstans, som det luktar så gott
som i skogen, som om det vore livet självt
man kände doften av, hur det växer sig
fint och starkt och rakt upp ur marken
precis, som en fura!

Och att bara få sitta i skogen i en glänta
och mot trädvännen sig gott få luta, så
skulle varje arbetsdag få sluta...

Nej nu börjar jag snart av glädje tjuta
över att få vara här...

Är det ingen, som efter en näsduk kan kuta...