Det var dina sista ord; tack, att du förstört mitt liv.
Satt som hypnotiserad och bara stirrade på dina ord.
Jag kunde inte förstå. Jag kunde inte tro på det jag läste.
Var det verkligen ifrån dig!?
Plötsligt blev allting suddigt framför mina ögon.
Dina ord försvann. Och mina tårar började istället fylla mina ögon.
Varma tårar började rinna nedför mina kinder.
Snabbare och större.
Aldrig gråtit så mycket, på en gång.
Om inte någon som stod mitt hjärta så nära, avlidit.

HA!
Mitt hjärta. Jag har inget hjärta.
Jag vet inte vad kärlek är.
Jag är inlåst i mig själv.
I mina sorger.
I mina dumheter.
Egoistisk och labil som jag är.

Har jag ett hjärta, så är det gjort av is.
Jag har lämnat det jag älskar.
Rymt ifrån mina svagheter.
Dolt mina känslor.

Mina tårar rann och jag slutade läsa dina ord.
Dina 6 ord.
Tack,
att
du
förstört
mitt
liv.

Mitt hjärta kramades till,
så som om någon tagit tag i det.
Slängt med det.
Som om en kall hand,
fattat tag i det och bara pressat.
Slängt det på marken,
och stampat på det.

Dina ord träffade min svaga punkt.
Rakt i hjärtat.
Som om en pil träffat mitt bröst.
Som om allting tappat sin mening.
Som om mitt ljus,
plötsligt slocknat.

Jag som uppskattade dig så mycket.
Jag tänker inte be dig om ursäkt.
Inte efter dina 6 ord. Dina så smärtsamma 6 ord.
Jag vill heller inte att du ber mig om ursäkt.
Jag har förstört ditt liv, enligt dig.

Visst är jag en pain in the ass.
Någonting som bara iriterrar skiten ur en.
Någonting som bara sårar en.
Någonting som inte kan göra en lycklig.
Någonting som bara slår en.
Någonting så.. kallt.
Så känslolöst.

Tack & Förlåt!
Ska inte förstöra dig längre.
Ska fortsätta vara respektlös och barnslig.
För det är sådan jag är.
En djävul.
No heart.

Det som sårade mig mest,
var dina sista ord.
Dina 6 ord.

Där gick gränsen.
Tål inte mer.