Det är en kall och dyster dag. Snön har precis lagt sig som ett varmt och mysigt täcke ovanför de frusna löven. Jag är medveten om att det är väldigt kallt ute. Det är det enda jag har någon uppfattning om. Jag befinner mig i ett mörkt rum. Det är det enda jag vet. Jag vet inte VARFÖR och heller inte HUR jag hamnade där. Mina tankar flyger dramatiskt omkring i mitt huvud. Kanske detta kommer bli min död?!
Eller är detta ytterligare en av mina overkliga drömmar !?
Mina fantasier om hur jorden kommer gå under!?
Hur vi alla en vacker dag kommer att dö!?

Jag huttrar till av kölden jag känner i det mörka rummet. Jag ser absolut ingenting, och känner av att en känsla av rädsla som sakta börjar dra fram inom mig. Mina händer börjar darra, antagligen pga rädslan.. eller pga att jag fryser så otroligt mycket. Jag börjar få svårt för att andas. Jag blir rädd, men paniken har ännu inte visat sina framfötter. Jag är tacksam och glad att jag inte fått panik och bestämmer mig för att ta mig ut.
Ut ur min overkliga dröm !? Eller ut ifrån mitt öde ?!
Jag vet inte. Jag vet ingenting.
Jag vågar inte tänka och heller inte prata.

Luften som jag andas in känns allt tyngre, allt svårare.. att få in via mina lungor. De klarar inte av att arbeta så hårt.
De vill inte. De sviker mig. Jag kämpar med min andning och mina andetag blir allt högre. Jag hör hur hårt jag andas och rädslan hugger mig hårt i bröstet. Jag är rädd. Jag ser ingenting. Trots det att jag är mörkrädd ger jag inte upp hoppet om att hitta en väg ut. Jag sitter och huttrar som ett asplöv på det kalla golvet i ett av rummets fyra hörn. Jag har nästan ingenting på mig.

Mitt hår är nedsläppt och slitet. Har aldrig tid till att klippa mig och heller inte tid för att vårda det. Det som täcker min lilla kropp är en vit klänning med en korsett som trycker upp mina små bröst. Kanske är detta anledningen till min andnödhet.
Mina ögon är svarta pga av all kajal och mascara jag täckt dem med, men egentligen är mina ögon brungröna.
Som en kastanje i nyväxt mossa.

Jag reser mig försiktigt upp ur min huckande ställning och tar ut mina fingrar ur mina trånga fickor. Jag vacklar till och faller mot en av rummets väggar. Ett dovt ljud av smärta dök fram ur min mun. Jag kunde inte röra på mina läppar, de var så kalla. Jag försökte svälja men det fanns ingenting att svälja. Mina fingrar söker sig längst med väggen , letande efter en utväg, en dörr. Vad som helst! En möjlighet för mig att ta mig ut!

Jag känner hur kall och fuktig väggen är. Hur mina fingrar arbetar sig genom väggen, som om jag spelade piano. Piano, min stora passion. Jag blundar och föreställer mig själv spela inför hela min familj. Min så underbara familj. Jag ler och känner plötsligt en så obeskrivlig smärta att jag snabbt öppnar ögonen och faller mot det hårda golvet. Det kändes som en varm hand fattade tag om mitt hjärta. Kramade om så hårt att jag kände dess starka ilningar genom hela min kropp. Smärtsamma ilningar som trängde igenom varje del av min svaga kropp.
Ett nytt dovt ljud av smärta fyller det kalla rummet.
Jag försöker kippa efter andan men det går inte.

Paniken börjar växa inom mig. Jag klarar inte av det längre. Jag kan inte kontrollera mig själv, jag kan inte vara lugn. Jag kan inte! Jag är hjälplös! Inlåst! Ensam och rädd. Jag kan inte vara här inne! Jag ligger på det kalla golvet med mitt hår utspritt åt alla håll, medveten om att mitt hår inte är som vanligt. Hårt som is. Stelt. Så kallt är det. Hade jag sett mig själv hade jag förmodligen dött av en hjärtattack eller svimmat.

Inte för att jag bryr mig om mitt utseende utan chocken över min plötsliga förändring. Jag föreställer mig själv helt blå och smutsig efter mitt fall och mitt sökande efter en utväg. Mitt stela mörka långa hår och mina spräng röda ögon med svart omgivning. Jag kvider till och huttrar ännu mer än vad jag gjorde ifrån början. Jag lägger mina handflator emot det våta golvet, trycker upp min överkropp och försöker resa mig upp. Jag känner av en stor känsla av illamående, rädsla och panik. Stående där i ett okänt rum börjar jag nästan gråta.

Jag öppnar min mun och skriker det högsta jag kan. Jag känner hur mina läppar plötsligt spricker. Varmt blod rinner sakta nedanför min haka. Det känns som om en varm hand smeker min kind, fast jag vet att det bara är en inbillning. Jag torkar bort blodet med mina frusna fingrar och fortsätter att skrika. Min panik har tagit över min kalla kropp. Jag skriker och slår med mina små knytnävarna mot de hala väggarna. Jag river med mina naglar och skriker allt högre. Jag ser ingenting men känner hur mina fingertoppar försiktigt värms upp. Vad nu, jag slutar skrika och står där alldeles tyst och stum i mörkret. Jag stoppar in mitt pekfinger i munnen och känner av smaken av blod. Mitt blod. Mina naglar var borta. Jag kunde känna smärtan av mina fingrars förlust men brydde mig inte.

Jag började hoppa omkring i rummet och skrek allt högre, så högt att jag själv nästan blev döv av allt eko som jag själv skapat. Jag fortsatte att slå på väggen ännu hårdare och även slänga med mitt hår åt sidorna. Varför! Varför! VARFÖR! Jag är barfota men sparkar ändå det hårdaste jag kan mot den stenhårda väggen. Fortsätter att hoppa och skrika och slå. Jag skriker så högt att jag snabbt tappar både rösten och andan. Jag faller livlöst ned på det kalla golvet och märker genast vilket stort misstag jag precis gjort. Golvet är fyllt med vatten. Så kallt. Jag är så kall att jag har svårt att röra på mig. Svårt att resa mig upp. Svårt att ens öppna munnen och skrika för sista gången. Mina ögon är uppspärrade. Jag gråter.

Mina tårar är så varma, jag ler men slutar snabbt pga smärtan ifrån min spruckna läpp. Jag försöker slicka mig på läppen men känner endast smaken av blod och slutar. Jag känner mitt hjärta slå hårdare än någonsin. Paniken har tystnat för ögonblicket. Jag är fortfarande rädd och fryser så mycket att jag nästan inte har någon känsel kvar i min kropp. Jag känner inte av smärtan i mina fingrar, läppar eller fötter längre. Mina piano fingrar är borta. Min passion har lämnat mig. Jag har lämnat allting.

Jag ligger där alldeles orörlig och bara stirrar ut i mörkret.
Jag ser fortfarande ingenting, men bryr mig inte längre eftersom jag vet att rummet är det kallaste jag någonsin befunnit mig i. Jag har förlorat mig själv. Förlorat min passion till allt jag älskat. Tappat kontrollen över mig själv. Jag kan inte röra mig, jag ligger där med ena handen på bröstet och den andra handen ligger livlöst vid slutet av mina hårtoppar på höger sida. Jag ligger på rygg och försöker andas så lugnt jag kan. Jag har lugnat ner mig men känner ändå ett så stort behov av att skrika och slå sönder mig själv i rummet. Jag har inget hopp längre. Min bröstkorg blir lika tung som om någon placerat ett block av bly på det. Jag försöker ta ett stort andetag men lyckas inte.
Min sista tår rinner av min så kalla kind och jag försöker röra på mina förfrusna läppar.

Plötsligt ser jag ljus. Jag blir förvirrad och chockad men samtidigt känner jag en oehört stor lättnad. Jag försöker vrida på mitt huvud för att se vartifrån det kommer, men jag kan inte. Jag ligger där som en frusen docka, totalt orörlig. Jag föreställer mig att det är en dörr som står på glänt eller solen som borrat igenom de kalla väggarna för att värma upp och rädda mig.
Men jag kan inte se efter.. jag kan bara ligga där och hoppas.

Hoppas på att någon kommer och räddar mig..