Den brustna själen kväver sina skrik med hjälp av en kudde

Hopplöst ser hon sig omkring på en värld som fallit isär

Ingen annan själ tycks se på världen som hon gör

I rädslans tomma rum dränker hon ropen på hjälp

Föräldrarnas leenden så vackra

En familj så lycklig med en fin liten dotter

De ständiga blåmärkena tycks blända allas sikt

Bakom leendena gömmer sig så mycket mer än en vacker familj

De ser inte att bakom leendenas murar gömmer sig en armé av ilska

Som hon står upp ensam emot

Övergiven på slagfältet faller hon varje gång

Men hon reser sig

Hon drömmer om att få fortsätta drömma

Men hennes önskan uppfylls aldrig

För när morgonen lyser sina strålar mot henne

Vaknar ondskan ännu en gång

En dag reste hon sig inte från slagfältet

Hennes ögon log på riktigt för första och sista gången

Sedan släckte hon lampan

Lät änglarna vårda hennes djupa sår

Jag gick på ett torg idag

Såg en liten flicka som tittade mot mig

Hennes ögon kastade sig över mina i en flykt från verkligheten

Sedan började ögonen skrika när hennes mor drog iväg henne

Tusentals små flickor, pojkar, barn

Skriker i tystnad

Gråter i skuggorna

Tills de själva står på egna ben

Dessa brustna själar

Saknar en kärlek och en trygghet

Som aldrig går att fylla igen

Tomrummet blir deras verklighet

I ett försök att reparera det som de gått miste om

Ler dem

Och blir brustna själar som ler