En så underbar vårsöndag. En granne tog fram sin Porsche. En annan hördes varva sin Ferrari. Finåka i solen stod på programmet. Den fina utsikten från dessa bilar ökar förståelsen för taxars tillvaro. Man ser alla andras underreden snett underifrån. Men underreden kan ju vara högst olika intressanta. Detta inspirerade.

Så jag tog ut min 35 år gamla motorcykel. Lite pyssel, så mullrade den igång så skönt. En liten provtur. En kort stillsam tur på landet.

Tittade på björkar som ännu inte slagit ut. Tussilago har börjat spira här och där. Våren mornar sig. Ligger och drar sig i sängen. Bäst syns det på fjolårsgräset. Våren samlar sig för de där avgörande ögonblicken. Gumman Tö har gjort sitt, och dragit. En och annan snödriva ligger förstås kvar. Så är det med tjänstefolk. Gör aldrig jobbet ordentligt. Det är ganska tyst, utom fåglarna förstås. Tyvärr hörs de inte för allt vinddraget. Jag ser fem betande rådjur. De är nog mest skinn och ben nu, men det syns inte. Avståndet är för stort. Snart bestämmer sig våren. Funderar på vad dagen ska innebära. I så där 10 minuter till.

Så!
Undan med täcket. Upp ur sängen. Tofflorna. Morgonrocken. Kaffebryggarn. Fattar den rostade mackan med ost och marmelad, sätter långsamt men begärligt tänderna i den, smuttar på kaffet, tuggar och sväljer. Njuter. Lutar sig tillbaka. Tuggar, sväljer igen. Och så igen. Och igen. Långsamt. Morgonstund har guld i mund. Så här tänker nog våren också. Fast i sina termer.

Med vårens tidsuppfattning är det helt OK att frukosten tar ett par tre veckor. Sedan ställs morgonrock och tofflor undan. Sängen bäddas. Livets och naturens verksamhet ska varvas upp i full gång. Grönskan är då redan skir och blommor och bin har satt igång sina rutiner. Solen driver på.

In till stan igen. Körde långsamt och njöt. Fick ögonkontakt med folk med krattor och sekatörer. Det sopades grus och vallades småttingar. Tittade tillbaka på mina åskådare och log. Vänder hemåt, och ämnar ta fram putstrasan. Det är lite rost på de i övrigt så blanka ljuddämparna. Så vaknar jag ur mina vakendrömmar. Det är…

Lunch
Färdiglekt. Jag dukar fram det som ännu fattas på bordet. Vi slår oss ner, ser varandra i ögonen, hustrun och jag. Vi gör heder av det sista av påskens matrester. Jag tog för mycket, blir däst. Vad ska vi göra idag? Sol från en klarblå himmel, lätt blåst och 15 grader i skuggan. En kvalitetsdag att ta vara på! En vårutflykt på motorcykel? Icke. Men det var nödvändigt att ställa frågan. Nejet tar jag för givet, men det innebär ett litet förhandlingsövertag avseende övriga detaljer för vår lilla utflykt. Vi tar bilen till Amundön, hustrun och jag. Men först smälter vi maten i 10 minuter. På sängen. Skönt!

Iväg
Tur att luftkonditioneringen funkar. Porschar och motorcyklar dominerar gatubilden. Om man jämför hur det var för ett par veckor sedan. Den sista biten till Amundön är smal och kurvig. Båtägarna ligger kvar i sina iden. Det syns på presenningarna som alltjämt täcker båtarna på båtuppläggningsplatsen som vi passerar strax innan vi är framme. Gläds åt att det alltjämt är gratis parkering där. Trots att det är gratis för miljöbilar. Jag är ju inte berörd! Många står och pratar på P-platsen. Tydligen gamla bekanta. Det är vårstämning och folk går villigt åt sidan, då det börjar bli brist på P-platser.

Bron över till Amundön fängslar. Tittar ner i det klara vattnet. Vågor. Få saker får mig att dröja kvar med ögonen så länge, som vågor. Nu lekfulla och i harmoni med den spirande våren. Andra gånger stora, mäktiga, pampiga, fräsiga eller hotfulla. Och ibland livsfarliga.
Så rofullt det är att bara titta ner bland dem. Ner mot botten, som täcks av bruna alger. Alger som dock inte tycks trivas med sin tillvaro, då färgen är alltför monoton.

Vi knallar vidare. Förbi en papperskorg. Fylld till bristningsgränsen, och sedan negligerad. Mängder av skräp som antagligen har varit dold under snön. Som en lösning för människor med dåliga och svarta samveten. Enstaka burkar eller annat kan man hjälpa sista biten till sopsäcken, men inte allt detta.

Det är många som går på gångvägen över den stora ängen. En väg som sedan slingrar sig uppför en liten backe, in i ett skogsparti med blandad löv- och barrskog. Lågvuxen på grund av sin närhet till västerhavet, som särskilt på hösten kan ligga på riktigt ordentligt. Människor med spinnspön, ryggsäckar, familjer, barnvagnar och par, vandrar mot den vackra utsikten och strandängen och alla sten- och bergspartier på andra sidan ön. En ung man får sin ryggrad oupphörligt smekt uppifrån och ner, om och om igen av sin kvinna. Jag går förbi, stannar och tittar åt sidan, för att sedan snabbt titta på hans ansiktsuttryck. Det borde vara präglat av allt smekande. Mörka solglasögon. Men ett ganska välansat skägg hade han. De stänger nog av telefonen ikväll.

Så gick vi förbi den ganska långa, mörkhåriga, mycket proportinerliga unga kvinnan med snygga blå jeans, röd munkjacka och gympadojor. Snyggast för dagen. I handen höll hon en typisk tvåårig pojke, vars små fötter skulle ha gått i alla möjliga riktningar om han inte blivit hållen i handen. En så söt grön keps han hade! Hans näpna små bruna gympadojor vittnade om att han varit lite varstans. Var det hundbajs?

Jag blev trött. Sa inget. Gick förbi ett par kluvna trästammar som annars hade varit den perfekta viloplatsen för tillfället. Så lätt får man inte ge efter för vårtröttheten. I samma ögonblick nämnde hustrun något om att hon var trött. Redan? Sa jag, men erkände att jag skulle uppskatta att sitta och titta ut över havet om en liten stund. En seglare var redan ute. Troligen kallt. En motorbåt likaså. Troligen ännu kallare. Ännu en kluven trädstam. Skönt. Utsikten var en slammig strand på grund av det låga vattenståndet. Folk i vattentäta byxor hade forcerat slammet och den ruttnande tången och fiskade. Jag såg ingen fiskelycka i den meningen att man fått någon fisk. Trots omfattande och sofistikerad utrustning. Kanske njöt de ändå lika mycket av denna härliga första vårsöndag, och alla intryck den hade att förmedla.

Vi gick vidare och upp på en bergknalle alldeles intill havet. Utsikten söderöver var bedårande glittrig, mot väster mera normalt sommarlik, liksom norröver. Pojken med den gröna kepsen sprang nu omkring på egen hand. Han hade hittat en pinne som han höll i högsta hugg. Han klättrade upp med sina näpna små fötter på varje sten i gräsmattan som kunde ge honom lite spänning i tillvaron. Sprang, kravlade, hoppade. En vattenpöl utgjorde en oemotståndlig attraktion. Kvinnan läste hans tankar. Hennes rop satte extra fart på pojken i riktning mot den ganska stora pölen. Hon upplyste honom att stövlar var nödvändiga utensilier för hans tilltänkta sensation. (Det hade inte räckt) Skulle hon hinna? Ja, med ett tigersprång greppade hon pojken med ett livtag, några cm innan han troligen skulle ha snavat rakt i pölen. Vilka flash-backs. Hur många gånger har man inte själv varit i motsvarande situation?

Tigersprången, ropen och de jollrande protesterna från de små, som inte förstod vilket obehag eller faror de just undgått. Så gick det några sekunder. Vattenpölen var glömd och som en kalv på grönbete togs oupphörligt nya intryck in i det lilla barnahuvudet. Sprang, kravlade, hoppade, ramlade helt oförutsägbart. Hela tiden med ett stadigt grepp om pinnen. Så rart av kvinnan att ransonera sina förmaningar och bara – likt en skyddsängel – ligga steget bakom. Beredd med ett tigersprång om det skulle behövas. Båda verkade outtröttliga. Det var vår för dem båda. Och lek och empati. Vi följde dem länge med blicken, innan de försvann utom synhåll.

Kaffet och äpplet smakade perfekt där vi satt på vår kluvna trädstam. Dagens höjdpunkt var nådd. Vägen tillbaka var lika rofyllt fin. Samma upplevelser av människor som tagit med sig en massa saker för att bättre kunna avnjuta denna soliga och ljumma dag. Väl i bilen bestämde vi oss för att handla mat, och tog av mot ICA på hemvägen. Men var går gränsen för vilka triviala vardagshändelser som är värda att återge i annat än möjligen polisrapporter eller dagböcker? Naturligtvis glömde vi några nödvändigheter som sedan Willys fick glädjen att leverera. Nej, nu får det vara slut på alla beskrivningar av Vardagens Trivialiteter.

Det är ju den första riktigt typiska vår-Söndagen.