han vaknar av regnet som slår emot rutan av plexiglas. eller vad sjutton det nu är i bussfönster nuförtiden. det vet han inte, är också för trött för att bry sig.
det enda han egentligen vet, är att han är på väg någonstans. har ingen aning om vart han befinner sig, förutom att det luktar, ser ut som, och känns som en buss. men man ska aldrig dra förhastade slutsatser.
om det är något han har lärt sig under sina år här på jorden, så är det det.
han ångrar att han slängde mobilen i soptunnan, för han vill ha tag på henne.
vill ha bekräftelse.
lutar huvudet mot rutan och känner det kalla glaset mot den feberheta pannan. korkad, det är vad han är. men han har valt att inte gå ut offentligt med det, då han inte har tillräckliga bevis.
han vill inte se sitt eget ansikte, avspeglad mot det blå mörkret bakom gardinerna och vad han tror är plexiglasrutan. faktum är att han rädd för sig själv. i hans huvud dyker mantrat om att alla är det upp igen. går han ifrån det, kommer han att bli fullständigt galen.
det sade hon åt honom. säkert många fler gånger än han minns. minnet blir bara blekare och blekare för varje gång han tänker på henne. antagligen för att hon är den hon är.
han är trött och tankarna är osammanhängande och sluddriga, men han lyckas ändå koncentrera sig så mycket att han fortfarande är kapabel att diskutera med sitt andra jag.
undrar vad som skulle hända om alla bara skulle byta liv med någon annan? vad skulle hända då? skulle varje person leva den andres liv bättre eller sämre, men framför allt, skulle de längta tillbaka till det de hade eller inte hade? mer kan lätt bli för mycket. linjen är tunn.
han sväljer långsamt, vet om att han är bra på det. blir ännu mer trött och lyssnar. hör ett "du borde verkligen försöka sova lite...". han muttrar något ohörbart. sedan drar han för gardinerna och somnar om.