De säger ju nuförtiden att det är viktigt att släcka lamporna när man går ut ur rum. Det är ju onödigt att strömmen lyser i onödan, ja då, klimatsmart ska det vara!

Du släckte, men jag är fortfarande här inne.

Och även fast de säger åt mig att inte bli arg så vill jag försvara dig. Även fast det inte behövs. För som man brukar säga så är det inte du, det är jag.
Du känner henne Julia, säger de. Du vet hur hon är. Och jag vet inte vad jag ska svara på det, för de har rätt. Jag vet hur du är. Du kan ge mig blickar som får mig att gråta. Du är rädd för att vara ensam men inte för höjder eller uteliggare som skriker när man går förbi dem, du är ärrad på insidan och luktar vanilj när jag andas i din halsgrop.

Men allt detta vet de inte. Och det har ingen betydelse egentligen, för inget av allt det de kallar dig skulle någonsin få mig att ändra mig. För vi är mer och mindre. Närmre och längre bort. Och inte heller dina skrik spelar någon roll längre - uppbrottet och frigörelsen behöver inte komma oss två emellan mer.

För även om du lämnat rummet för länge sedan, så är jag kvar. Jag är så förbannat mycket kvar att luften här inne sinar allt mer, tills kolet snart dränker mina lungor i sin svärta och tar tillbaka rösten som någon gav mig.

Jag viskar min sång.

Men trots att du alltid har kunnat min melodi, så verkar du inte längre kunna urskilja den i bruset.

Kanske viskar jag för starkt?