trånad i tecken av uppenbart
fråntagen skönhetens simpla kraft
rånad ur askan lämnad fruktbart
där livets längtan det enda jag haft

prisad ur tomhet andas dåtid
konstlad överlevnad med din bild
lämnad blödande efter vår strid
kvar är askan, ack förspilld

låt serenader spränga vår fusion
låt det brisera ut i slående kanonad
avrättade av en intution
upplivade av en omålad fasad

förblinda mina blickar och slit loss mina lemmar
förbruka mig under livlöshetens tristess
din frånvaro blott mina famntag hämmar
och nyttjar min kroniska fäbless

min själ är den sovande länken
din värld är mitt slutliga mål
men liggandes på sträckbänken
är jag blott ett prydnadsföremål