det där förbannade jävla hoppet
som smyger sig in likt en hydra i min själ
som förtvinar mitt sinne
och som utlovar ett sjukligt väl

blott ensam är jag på platsen kvar
väntandes ur trohetens fina dilemma
hur mycket jag än skriker är jag utan svar
för i hjässan är numera ingen hemma

ty hoppet förtvinar min själs besanning
om ett löfte som ska infrias
men intelligensen är befriad från bemanning
och jag måste från hoppet befrias

jag för mig sakta mot avgrundens botten
och är förkastad in i vargarnas lya
att bli den som tog den sista lotten
så jag bör nog hoppet förnya

för ensam är jag, kall och grå
där tåren finner sin givna plats
för jag kan inte hoppets låga förstå
som för mig ut på en tragisk strapats

det där förbannade jävla hoppet
som borde i evigheten stoppas
jag är sprungen ur det naiva loppet
att ständigt gå där och hoppas