sluta missförstå
skrek min själ i samma andetag som du drog igen dörren framför en förvånad näsa.

jag visste ju så förbannat väl att resan ihop med dig var förbrukad, inte på grund av något annat än skulden som vi ständigt bar på.
samvetet var ett fiendeskap i en relation av patetiska meningar som fyllde ut ett tomrum.

vi kunde ha varit ett allt, men orden lurade oss bakom hörnet och där ståendes med partyhattar grät vi varandra till sömns och vaknade med ett leende på läpparna efter drömmarnas förskönande bildspel.

sluta missförstå skrek vi i kör utan att orden kunde tränga igenom den dimman av principer och olust vi skapat genom enfaldig stolthet.
så klarsynt med tjocka trocaderobottnar som linser insåg vi när gestapolampan lyste oss djupt ned i linsgrottans sanning, att vi faktiskt älskade mer än livet självt, och att våra rodnande ögonblickar var den längtan som målade upp oss på gemensamt motiv

förlusten skrek passivt oss i ansiktet, medan glädjen över en betraktad vinst log försiktigt genom kärlekscensurens fördummande tillvaro.

vi lät helt enkelt spottloskorna flyga mellan varandra istället för att låta osämjan belysa en längtan av en drömbild som var lika fiktiv som en kronisk överlevnad.

vi för oss bort mot en avgrund, och just där väntar vi på vem som ska ta de först steget ut i oändligheten.

sluta missförstå!
borde ha varit den absolut första frågan av de miljarder som redan var förbrukade.