det finns mer att säga,
men inget nytt,
för jag undrar fortfarande vad som förde mig hit,
var jag nu är.

kanske var det för att jag aldrig valde själv
utan bara väntade på tiden
(den väntade aldrig på mig)
så att den kunde ta mina kval
och göra alla mina val

en ljusgrön trädkrona,
april eller maj så klart,
lutad mot stammen,
jag är helt stilla,
rädd för att trilla

jag tänkte, och tänker fortfarande,
"i morgon ska jag våga vilja
och vilja våga"
men jag höjde inte rösten
- försökte inte ens överrösta
gårdagen
eller den redan skrivna
morgondagen

jag har ingen dagbok,
men jag har fyllt andra papper,
och jag känner mig
fortfarande lika tom,
trots löftet i bläck:
"jag ska ta tillbaka all kontroll
för jag vägrar lyssna på symfonier i moll"