Vi minns alla vad vi gjorde den dagen. Men framför allt avbrottet, pausen, som vi tvingades till. Hur allt omkring oss vitnade och hur tiden försvann.

Bara marken bär kommer livet att gå vidare. Det var så vi tänkte. Tyngden av beskedet var oerhörd.

Fem dagar senare ett livstecken. Sju dagar senare var du tillbaka. Efter ytterligare några månader började vi alltmer att ta allt för självklart igen. Som om erfarenheten inte lärde oss något. Eller kanske just därför att lärdomen sade oss att vi inte mäktade med att bära innebörden av det inträffade närmare än så.

Men varje vår nyper vi oss i skinnet. Stannar upp och känner de älskades närvaro, en stund i taget.

Marken bär ännu.

© Birgitta Wäppling, 4 maj 2010