Mitt blod rusar genom en förvrängd tillvaro där månen ledsagar min yttersta tanke.
Förlorad är jag redan innan första andetag och krossad under de vaggande lockelser som skjuter ut mig i en annans verklighet.

Så strandad och oförklarligt, men likväl en sanning framför mina linser, att känslan redan är förbrukat och andetagen är likviderade.
Tro inte att helheten sereveras på silverfat. Min skuld äger fortfarande amorteringsrätten och räntan läggs på ett utlåtande.

Jag är den ylande vargen personifierat och bakom mig jagar Jack the Ripper min ryggtavla. Snart är jag slaktad under månens ljus, och kvarlevorna vittnar om det råa som ägde rum. För mina tankar är blott förbjudna, mina känslor likaså. Där är jag stående på ett medeltida torg, utpekad av samtliga, helt naken.

Dimman lägger en vacker ridå runt min förbarmade själ, och jag lutar mig försiktigt mot min inre tro. Den fyller mig likt en mantra, att min framtid är förlorad utan din närvaro.

Bedragen är bara den som hittar lögnen överaskat, vi andra cyniska medborgare fäller vår omgivning först. Så låt min själ föruttnas i brunnen av krossade drömmar. Låt min uppenbarelse förseglas och slängas i de sju haven. Men låt din inre skönhet stanna vid min sida. Så överlever jag alla kommande världskrig, och jag ser omgivningen med lättja.

Min styrka är indoktrinerat din själ, och jag förvillas lätt bort in i en labyrint när din frånvaro lyser tomt.

Jag kan endast finna mening i mina andetag när du existerar.

Du mitt vatten, min himmel och min sol
släck inte ljuset i min värld.