jag är trött på mitt liv som det är nu
jag är trött på alla lögner och svek
och jag är trött på att alltid vara
den lugna tjejen som inte får reagera

jag orkar inte längre stå och ta emot all skit
jag orkar inte längre intala mig att allt blir bra
och jag orkar inte längre se på när folk
ljuger alla sina lögner rätt upp i ansiktet på mig

jag hatar faktumet att hela mitt liv har jag stått i bakgrunden
jag hatar faktumet att kärlek mest är smärtsamt nuförtiden
och jag hatar faktumet att ingen någonsin lärde mig
att stå upp för min åsikt och för det jag tror på

och jag står inte ut med faktumet
att när jag väl försöker göra min röst hörd,
så är det ingen som verkligen lyssnar.


men när jag väl reagerade till slut
och faktist skrek åt personen bakom lögnerna
så blev han så chockad av att jag,
tjejen som aldrig varit menad att reagera
faktist stog upp för min sak,
så han började nästan gråta.


mina tårar bara sköljde över mina kinder efter det
för eftersom ingen lärde mig reagera
så lärde inte heller mig någon vad man gör efter
och när all min ilska över lögnerna hade kommit ut
kom det en massa mer ilska i form av tårar.


men min pappa sa till mig när jag var tio
att om man inte möter sina bekymmer
så kommer dom dyka upp igen
och igen
och igen

tills du står upp emot dem
och det var precis vad jag gjorde