Jag skrev ett kärleksbrev idag,
ett sånt där fånigt som man skrev när man var liten.
I det beskrev jag min kärlek för dig,
hur mitt hjärta är ditt och att du är det bästa jag har.

Jag la det lite diskret i ditt skåp innan jag gick hem,
du slutar alltid efter mig och då skulle jag slippa
se ditt ansiktsuttryck.
-Jag gillar inte ansiktsuttryck-

I två timmar gick jag hemma och våndades,
trodde att du kanske skulle tycka jag var barnslig.
Fast brevet behövdes faktiskt skrivas,
för jag kan inte förklara mina känslor med sagda ord.
Att skriva är allt jag kan.

Till slut plingade mobilen till,
ungefär när jag var beredd att springa tillbaka till skolan
och ta brevet innan du hann läsa det.


"Du anar inte hur glad jag blev nu.
Jag älskar dig Elin, du är underbar."
Så kanske var det inte så fånigt ändå.