jag vågar inte längre se
ty blomman vissnar i min blick
att ljuva stund förgås
med den fruktan att skönheten börjar betyda

låt min himmel brinna
få med mig ruset
kom och känn hur vilsenheten plötsligt känns förångad
få mitt helvete att bringa det ljus som existerar
blott en dag ifrån vårt liv

där färgerna i din ögon låter mig segla
mot en horisont där du väntar
på min återfödelse

jag vågar inte längre se
ty dimman fångar min blick
att ljuva du förgås
i en värld där ytligheten regerar

låt din ljuvlighet forma mina steg
så rent, oskuldsfullt och vackert

förnimma fåfängan som beslöjar
de tankar som annars renar...
ett inte står i vägen och hindrar
mina besudlade fotsteg

låt världen duka under sin egen girighet
forma vår egen sanning
där sköljer det rena vattnet vårt krus
och en framtid blir plötsligt åter

jag vågar inte längre se
ty mörkret fyller min blick
att ljuva minnen besegras
av skönhetens odjur

med den fruktan att skönheten börjar betyda