trasdockan ensam i världen
den ensamma dockan
mitt upp i allt helvete älskade du mig
du sa jag var vacker
tyckte det var fint att mina bröst var små
än idag är jag inte det minsta arg
utan dig hade jag varit död
du var min räddning
jag gav dig min kropp
du gav mig din kärlek
det finns ingen som kommer älska mig mer än du gjorde
aldrig kommer någon åtrå mina späda lemmar med sådan smärta
då och då kom du till mig
dök upp
jag fick en klump i magen
visste att smärtan skulle komma men gå över
trots allt var jag din
jag behövde dig
du smekte min hud med din blick
ansiktet, håret
midjan, benen
mötte mina ögon
viskade att allt kommer ordna sig
din makt över mig total
jag var trygg
du smekte och kramade
jag lät dig bända
knäcka revbenen
ett efter ett
krossa min mussla
mitt olydiga underliv
hårt hårt
mitt blod är överallt
pulserar ut över mina hornhinnor
ser dig i rött
jag skriker det tysta skriket
ber i mitt inre
kom längre in
bara du aldrig lämnar mig
så försvann jag bort
blodig och kall
kvarlämnade är jag och smärtan
det gör så ont
och jag kan inte gråta
bara vänta
när tar du mig igen?
det gör så ont.