”Det är alltid grönare på andra sidan” sa alltid pappa när jag satt vid hans sängkant och grät. Han förde varsamt bort mitt hår som klistrat sig fast i tårarnas spår och samlade en tår på sitt finger. Sedan smakade han alltid på det och sa ”jag känner samma smärta som du nu”. Han var alldeles vit i ansiktet varje gång jag satt där och hans händer darrade. Jag visste aldrig om det var av smärta eller rädsla för döden men jag vet att det skrämde mig mer att se hans ögon mer eller mindre tyna bort.

Jag kände hans smärta varje gång jag gick förbi hans rum. Mamma fick mata och tvätta honom. Jag satt ibland inne på hans rum och läste läxor och lyssnade till hur han andades tungt. Bara för att försäkra mig om att han fortsatte andas. Ibland brukade jag tjuvkika i hans bok som han hade bredvid sängen. ”Till min dotter, Elina” stod det på första bladet. Jag brukade bara bläddra igenom för att inte förstöra överraskningen som jag skulle få. Men, jag kunde inte sluta notera hur flera av bladen såg torkade ut. Bucklade. Som att dem var misshandlade av tårar.

Jag minns att jag grät mot hans axel när jag hade läst klart dikten han skrivit som hette ”din smärta är min smärta”, för han visste inte att mellan mina flickrumsväggar hängde inga tavlor längre. Det var bara mina tankemödor som dödade min glädje mellan dem. Han visste inte vad jag gjorde därinne. Gitarren som han köpt till mig spelade jag flitigt på för att ignorera hans smärtande skrik. Den svartlackade nylonsträngade gåvan som jag fick för många år sedan. Han hörde aldrig, han visste inte. Han trodde att den samlade damm därinne. Han var besviken på ett sätt. Varje gång han pratade om gamla tider då han kunde spela gitarr, så släppte han alltid en tår. Och då brukade jag ta en tår på mitt finger och säga ”jag känner samma smärta som du nu, pappa”. Han brukade skratta, le och hans själ tändes till liv igen.

Det var måndag den 27 maj. Jag satte mig i gungstolen och i handen hade jag min svartlackade gitarr.
- Pappa, viskade jag.
Sedan lade jag min varma hand över hans kalla. Hans kropp hade börjat tyna bort och mitt hjärta gjorde detsamma. Han öppnade sina iskalla ögon. Hans tomma blick vandrade över mig och han såg gitarren. Jag log. Han log med den lilla kraft han hade kvar. Sedan sammanflätade han sina händer och blundade.
- Spela för mig, prinsessa, spela, viskade han.
Och mina tårar fylldes i mina ögon då jag satte mina fingrar på gitarrhuvudet och gled över strängarna gjorda av nylon. Jag började introt på hans favoritlåt. Flickan och kråkan. Där vi en gång i världen fastnat när Sofia Karlsson framförde den på teven. ”För du vet att det som pappa har sagt, finns det liv är det aldrig för sent” hade förälskat oss i den låten. Jag visste, att när han inte längre andades tungt mot dessa lakan skulle han nynna på den i himlen.

Han andades tyngre. Hans lidande hade pågått i flera år nu och jag vet att när vi väl fick beskedet att det bara var några veckor kvar stannade jag hemma från skolan. Jag ville inte gå miste om en minut. Han låg där och mimade med sången. Han hade ingen energi att försöka höja sin stämma. Han öppnade ögonen och sträckte sin hand några centimeter. Jag lade min hand i hans.
- Du kommer bli någonting någon dag.
Jag log, jag hade inga ord att fylla tomrummet med.
- Pappa är stolt över dig. Det spelar ingen roll vad du gör. Jag kommer alltid vara vid din sida och vara stolt över dig, viskade han.
- Och förlåt att jag lämnar sig såhär. Lova mig en sak?
- Ja, det kändes för sorgligt att säga något mer.
- Lova att älska och alltid se det gröna gräset på andra sidan. Sluta aldrig drömma, min prinsessa. Det finns en himmel för alla.
- Jag lovar.
- Jag älskar dig, det vet du va?
- Ja. Jag älskar dig med.
Jag föll i gråt i hans händer och han fångade en tår. Han hade inte kraften att föra den till munnen och smaka på mina salta sorger.
- Jag känner samma smärta som dig nu, viskade han.
Jag lade mig på sängen bredvid honom och andades in varje liten partikel av lukt som han hade på sig.
- Försvinn inte pappa, viskade jag.
Den 27 maj, 2008, somnade pappa in. Jag vaknade dagen därpå bredvid ett tomt skal. Jag skrek, av rädsla. Jag skakade honom och föll ihop på hans bröstkorg.
- Pappa, viskade jag.
- Snälla pappa vakna, skrek jag.
Jag grät på hans bröstkorg så att hans finaste skjorta blev blöt. Jag slängde saker omkring mig och rummet kändes så förbannat litet. Mamma kom inspringandes i rummet. Hon tittade bara på mig och satte sig på sängen och slängde mig intill henne. Hon höll om mig och gungade mig fram och tillbaka. Jag böjde mig över pappa.
- Känner du min smärta nu, pappa? viskade jag.