Hur skulle jag veta?
Hur din runda hjässa fungerar, i tron att jag penetrerat dina tankar och kan förmedla de känslor du utrycker i total tystnad. Förvrängd är jag in i en kanal där vattenmassorna flödar motströms, spegelbilden av ditt fåniga leende möter mig simmande som en tvättäkta överambitiös idot som får omöjliga principer serverade på löpande band.

Hur skulle jag veta?
Att ditt liv var i ständig kaos, när du ler och fyller ut framgångens skådespel till den person som på pappret är närmast din själ. Hur du så oskarslikt överspelar alla tragiska händelser med klacksparkar som når den sjunde himmelen, du låter mig vaggas in i tron att allt är färdigbäddat och pedantiskt kontrollerat, medan du själv lider alla helvetiska kval när du drar över ditt besudlade täcke på natten.

Din fruktan för okontroll har ätit upp alla former av logik, kvar på menyn är bara konstruerade plastäpplen, som glänser vackert i dagsljuset.

LÄGG KORTEN PÅ BORDET!!!
-------------------------------------------------NU!!

Eller ta din svans och spring in i storskogens dunkla mörker, finn din sten du kryper under och glöm omvärldens enorma förvåning att livet inte är svårare än sanningen på läpparna.
Dina självkonstruerade lögner som du ständigt matat dig med, börjar sakta sippra ut ur de sprickor som tiden bildat. Kvar är ditt skelett, naket och fördärvat, mitt framför en helhet som hade räddat din själ, bara om du hade vågat visat vit flagg i rätt tid.

Hur skulle jag veta?
När dina sår blöder med osynligt blod, och dina sömnlösa nätter är frånvarande mitt förtstånd. Du har redan passerat gränsen för retur och faller sakta och säkert mot din egenkostruerade mentala död. För enkelheten stirrar dig rakt in i ögonvitornas klargörande tillvaro, sanningen fanns inte på tarokortens baksida!

Så frågan stirrar mig i ögonen, när jag ser hur ditt leende är utbytt mot en självförnedrande skur av ursäkter som rusar och studsar mellan de oskuldsfullt vitmålade väggarna.

Hur skulle jag veta?