"Jag med" svarar en kvinna.

Så visar det sig att hon var dotter till en av föreståndarna på Ersta Diakonissanstalt då jag utbildade mig där för femtio år sedan.

Då jag fick höra hans namn blev tankarna ljusa.

På den tiden fick en diakonissa ej gifta sig.

Man fick avge ett löfte i inträdesansökan.

Jag hade mött en djupt passionerad kärlek på folkhögskola i lärarkåren - en musiker - straxt innan jag påbörjade min utbildning.

Jag fick rådet av en präst - under min högkyrkliga epok - som var min biktfader och själasörjare, som det så vackert hette, att jag skulle utbilda mig som tänkt.

Så hände sig att mitt kärleksobjekt som jag sorgligt nog "lagt på hyllan"

kom på rehabilitering efter en sjukperiod på ett S.t Lukasstiftelsens gästhem i Stockholms skärgård.

Han ville träffa mig.

Jag gick till föreståndaren på Ersta och rådgjorde.

Till min stora förvåning lät han mig fara över julen det året.

Jag for i full diakonissuniform på detta besök och fick den mest underbara jul som jag någonsin haft i famnen på mitt livs största kärlek.

Att jag lät denna passionerade kärlek ändå gå mig ur händerna är mitt största misstag i livet och än idag en gåta för mig själv...

att jag ej följde mitt hjärta utan en rådgivare vars råd förstörde så många år av mitt liv.

Jag kände mig dubbelt avklädd detta bastubesök angående ett felaktigt vägval i blomman av min ungdom.