Somliga kallar mig korpen, inte för att jag korpar saker kan jag väl tro…snarare för min örnnäsas skull, min näbb. Att jag hellre flyger och gör mina lovar över problemspäckade situationer eller upprymda upplevelser, är väl knappast anledningen till mitt alias. Vill ju enbart få ett annat och vidare perspektiv på tillvaron. Men vem begriper sånt?

Samtalade med vännen vallmo här om kvällen. Hon var osedvanligt påstridig.
- Du får låna min röda klänning, föreslog hon den undersköna.
- Jasså, jaha, mot vaddå? svarade jag i brådrappet, eftersom jag anade att en hake inkluderats. Fast en sådan klänning vore allt bra fin till fjäderskruden. Vallmo rodnade ännu mycket mer än jag trodde möjligt…
- Mot din blick, fast bara i kväll.

Det var minst sagt underligt att vanka runt i rött. Några slagfärdiga kajor retades genom sitt eviga tjatter. Försökte att inte bry mig. Såg ju knappt hur de såg ut för den delen. Var de förresten kajor, för små för kråkor, skatvitt saknades också? Jaja, vem bryr sig…

- Hörru, det var länge sedan vi språkades vid, hojtade fröken blåklocka då jag linkade förbi. Hon måtte verkligen ha trott att jag var en vallmo! Herregud, hade den stackaren inte bättre insikt än så…
- Hörru, din högfärdsblåsa, jag pratar med dig, klämtade hon efter mig…
- Jag är inte jag, men vem är du som tar dig ton, vände jag mig om i all hast för att ge igen…vinglade till och föll pladask. Inte en vinge bar. Inte ens en endaste fjäder. Fy så bedrövligt att vara växt. Hörde precis skrattet bakom mig innan vallmo dök upp vid min sida.
- Ett dygn till, snälla….Hann inte ens svara den envetna örten innan hon lyfte och spanade på mig med de skarpaste ögon jag någonsin skådat in i. Hon såg igenom mig. Rakt genom…kusligt. Med ens kände jag igen mig själv. Fast narraktigt rödklädd och dråplig. Men okej då. Låt gå för ännu ett dygn.

En luggsliten katta slöt upp vid min sida. Trodde hon skulle sätta klorna i mig, men tittade bara förundrat.
- Katter gillar rött, fast inte då de ser rött förstås. Du var mig en ynklig en…konstig blick du har, fast det är nog tur för dig det. Hade du varit en riktig fågel skulle jag sluka dig med hull och fjädrar. Vallmonäbbar har jag svårare för. Och ni är ju inte så många heller…faktiskt tror jag inte jag mött någon tidigare, om jag nu ska vara helt ärlig. Du vet väl att katter är de ärligaste lögnare som finns. Kattrackarn malde på i det oändliga. Det tog liksom inte slut…

Drog de röda kronbladen över hörselhålen. Skönt var det och så trött jag blev. Att stappla runt på marknivå är onekligen betungande. Vämjeliga varelser som inte ägde flygandet hade det knappast enkelt i tillvaron.
- Lägg av sa den pälsprydde, du ska väl inte kvarta in mitt på blanka dan. Vi gör nåt kul…vi byter…min svans mot din…mot din…näbb. Vad säger du?
- Visst, jovisst, vad hade jag att förlora?
Ving och näbblös, men med en klart uppseendeväckande dräkt och mest enastående svans fortsatte jag vandringen. Enklare att hålla balansen blev det med det yviga skinnspjutet i vädret. Alltid något!
- Fy så du ser ut, vad är du för en? grymtade den gamle eken då jag precis passerade.
- En kovalka, slapp det ur mitt näbblösa matintag.
- Jaha, precis vad jag trodde, smålog trädet som plötsligt ändrade uppfattning om min märkliga uppenbarelse.
- Vad sägs om att bli varse min gröna, sega envishet. Du får låna den om jag kan få testa ditt kloskap. Observera kloskap. Klokskapen besitter jag som ingen annan, men det vore skönt att få kloklia sig i barken, påstod den väldige.
- Kör i vind, ansåg jag. För vad hade en sådan som jag nu blivit, att förlora? Mig själv? Knappast!

Som kovalkaek började jag känna mig riktigt hemtam. Beblandningar var inte så vansinnigt galet om man verkligen betänkte situationen. Och det gjorde jag…fullt ut. Nästan i alla fall.

Det kom något tvåbent bortåt kröken. För tunn för en björn, för kraftig för en orm. Det lyste gult upptill och den svinskära färgen var oansenlig men…relativt angenäm.
- Goddag du förunderliga, sa den ännu mer förunderliga då den stannade upp alldeles bredvid mig.
- Jag är en människa, på jakt efter fågelns blick, blommans fägring, kattens list och ekens styrka, vet du var jag kan finna på något dylikt?
- Nej, men vi kan byta oss du och jag, blev mitt förslag. På den vägen är det…

Anette Blomberg