Det blir inget storvulet brandtal
brändernas utdöende askar strupen
stampar tungan
ändå säger jag som inte längre är jag
Vi
märk väl
Vi
inte ni
inte dom
det är oss det gäller
innan gällandet har upphört
bland människokadaver och bortrationaliserade
visioner
bland förlamande sorger och stympade själar
bland hjärtslitande lögner och sanningsskövlanden
hos pantsatt kärlek och utslocknade längtor
hos pestspruckna ådror och förtvinade foster
hos sönderbombade hemvister och stampade förhoppningsspillror
i denna vanmaktens stöveltramp
där själva skriet larmar tystnad
det är
Vi
som måste
inte dom
det är
Vi
du jag han hon den det
det vuxna barnet och den ynket vuxna som kanske aldrig blir
det är
Vi
i stank av förruttnelse och exkrementers obönhörliga pakt
i giftbesprutad föda och monstermuterad cellproduktion
mellan rymdfärdsflykt och underjordisk terrorism
det är
Vi
som fortfarande står
eller ligger eller kryper eller krälar
vid markens svårt sargade skorpa
där det redan ringlar galopperande infektionshärdar snabbare än
kobror för att
ständigt bibehålla
diasporan
människans oskyddade rede
det är
Vi
inte ni
utan
Vi
i denna förskingringens tid av icketillhörighetens påpiskade drev
som måste vidare
framåt från bakåt
sidospår likt horisontvida autostrador
blir otillgängliga avstickare
katakombers irrgångar…
från demonriken och kätteri
korruption och svineri
cynism som realism
vad annat kan väl
Vi
härstammande hopplösa av svek
förtvivlade falanger av fruktan

mot döden

som
Vi
alltid
Vi
förnekar

därav

villfarelsen
törsten
hungern
hetsen
jakten
lögnen
stinkande kroppsvätskor som nektar
stympade knotors ambrosia
svett piss skit spyor
sprängande varböldskoppor
gallgrönt mot manipulativt rött
operativt
för bruna kängor
svartsnarat gummi
sylvasst stål
utplånande uran

En gång doftade lyftet från skälvande fjärilsvingar
flög frihetens självklara duvor
skimrade barns hänförda leklust
kluckade smeksamma evighetsvågor
dansade tryggheten med ofödda rädslor

jag säger
återerövring

Läkande tårar i blinda ögon
som uppenbarat balsam
Smekande förlåtelse i döva öron
inför trastars vårhymn
Kärlek där förintelsens tänder tuggar kvarvarande offerlamm
vita lamm är ännu drömmen
inte den som rids slits av svartmaran nattmaran
när nattens väktare slaktar dagen
tömmer
utan visionen som påfyller vidgar när
Vi
ska porta mörkret
Vi
som en gång måste dö livfullt
frias dö fridfullt
hos döden måste livet ha
levts




av Anette Blomberg