dina ögon borrade sig djupt in i mina vener
du hade rätt

tyckte du

förgrenade var vi sedan födseln, och sittande på varsin liten kvist stirrade vi ihjäl oss på varandra intill oavbrutet slut

förkrossande
var enbart porslinet i sin skugga, liggandes där och bevittnat din sjuklighet som störande uppstått mellan svordomar och floskler

aldrig uppstod ett varför?
det var ytligheternas massiva åsiktsslöseri som tog överhanden i alla meningsutbyten med VERSALER som riktmärke

det existerande aldrig hat
inte ens avsky
bara likgiltighet, när inte tårna blev ömmade av själsutbrott

vi kunde andas lusta
när månen stod i rätt lutning mellan jupiter och saturnus
men däremellan hade sängarna olika adresser

mina ögon utforskade med misstänksamhet dina analytiska utbrott mellan skrattet som minner om mikroskopisk glädje

jag hade rätt

tyckte jag

försenade var vi sedan det första mötet, och sittandes på olika planeter förvrängde synen av lycka och förde oss samman i blindhetens oavbrutna församling

förlösande
var enbart sömnen i sin linda, liggandes där med harmonin i drömmarnas tecken, och som stördes av harklande och snarkliknande läten

vi är förfan gjorda för varandra
vi är ämnade att ingå i en paradoxal fusion
och visa omvärlden att romantiken
hittas i delad vårdnad av kärleken, där egot får finnas i det främsta rummet

I nöd och olust